Vanten

En av mina allra mest och bästa favoritböcker som barn var den ukrainska folksagan Sagan om vanten i översättning av Staffan Skott. Bilderna är så underbara, 1977 och sovjetisk-ukrainsk (eller ”ukrainsk”, den här är mycket mer sovjetisk än ukrainsk känner jag; kanske allramest någotslags sovjetisk barnboksstil med tillåtna nationella symboler?) stil, och sagan är spännande.

Och treåringen älskar den. ”Ska vi läsa din bok, mamma?” – för den är högst upp på en hylla, näranog sönderläst redan i min barndom, så även om barnen får röra boken är den inte en av de där som finns tillgänglig hela tiden. Och så rättar hon mig när jag säger fel, och så ska hon läsa upp vem som bor inne i vanten: ”Fröken Groda den runda och goda, Haren som skuttar på skaren, syster Räv i kjol så snäv, bror Varg som aldrig är arg …”

Vi har sagan även i en annan tolkning, men någonting speciellt är det nog med vår sönderälskade bok. Nu kan vi den utantill, allihop, men läser gärna om den ändå om kvällarna.

Ivar och Tova

Nu har vi läst Ivar träffar en tyrannosaurus i två kvällar – alla favoriter blir lästa minst två gånger – och förutom att jag är imponerad av att bibban redan hade den för utlåning (Kyrkslätt kommunbibliotek, det enda folkbibliotek jag regelbundet använder, för jag verkar inte behöva något annat!) är jag också glad, för att den råkade faktiskt passa både vår treåring och vår femåring. Just nu är det få böcker båda orkar lyssna på.

Det bästa enligt femåringen är dinosaurier! Och ett Dinoland ska vi nu bygga. Storslagna planer, faktiskt. Och så var det lite passligt spännande, faktiskt, för tänk om en tyrannosaurus äter barn? Och så ska vi tydligen också börja leka melodifestivalen. Helt enkelt en bra bok.

För treåringen var bilderna det som gjorde att hon orkade; hon kollade tyrannosaurus tänder och Ivars konster. Mycket bra bok.

Och för mig är det bästa språket, orden! Älskar när mina barn får höra riktigt språk, och i Ivars och Tovas bok är det muller och trädkronor och att bli iskall. Superbra! Men samtidigt: käka? Vad är det med svenskar? Käka, på riktigt? Det ordet hade vår femåring snappat upp i förra veckan (antagligen en dvd, för han uttalade det shäka ungefär), men vem i världen säger käka liksom? Nå, nu just lär barnen i casa Kirkkonummi säga käka. Diversitet är bra osv, men sedan när barnen börjar säga tjej och kille om vuxna människor (över 20, för övertydlighetens skull), kommer jag att rätta dem.

Och en sista tanke, lite stillsam så där: bra att tyrannosaurusen är en Tova med inga särskilda feminina drag (ögonfransar eller något annat löjligt). Men nu börjar det vara ett tag sen vi hade en bok här med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som femåringen kunde lite identifiera sig med (och nej, han känner nog inget släktskap med Pippi, hon är för gränslös för honom). För här är han ju nog helt klart Ivar. Till följande måste vi helt klart söka upp en bok om en inte prinsessig flicka i hans ålder … Det måste ju finnas.

Biblioteksmysteriet

Jag är en sådan där överambitiös mor som gör sina barn olyckliga genom att pusha dem för mycket. Men jag har faktiskt jättelänge saknat och längtat efter att få läsa kapitelböcker med de små barna. Så det så. Alltså har jag (jag är inte särskilt strategiskt lagd) gnällt och klagat på 5-åringen att vi bara läser bilderböcker för små barn. Även om han är stor. Fastän han skulle älska kapitelböcker, för stora barn (stora POJKAR brukar funka hos oss). Och att brandmän läser böcker, och ishockeyspelare, och att det dessutom finns en massa bra böcker för stora barn här i världen, så vi behöver verkligen inte läsa bilderböcker mera.

Som väntat har det gått lite så där att introducera kapitelböcker.

Nu har de ju läst kapitelböcker på dagis redan ett tag, och han berättar glatt om Karlsson på taket när han kommer hem, så det är alltså bara med sin mor han inte läst kapitelböcker. Dessutom har han lyssnat på Krokotiili Gena ja hänen ystävänsä hemma, och det går också jättebra (ljudbok, Antti Virmavirta läser, härlig, som Eduard Uspenski ju är, såklart). Vid min själ, det är bara med mig han inte velat läsa kapitelböcker.

Så jag bara började läsa Biblioteksmysteriet en särdeles kaotisk kväll i förra veckan. Han satt som fastklistrad vid mig. Vi läste de två första kapitlen (sedan smygläste jag ännu två kapitel) och så fortsatte vi följande kväll. Och följande. Och igår kom han med den igen, så vi började från början.

LasseMajas detektivbyrå hjälper polismästaren med att fånga boktjuven på stadsbiblioteket. Boken har lite bilder, men inte särskilt många, och är riktigt sympatisk. Perfekt att börja läsa kapitelböcker med. (Och han kan läsa dem själv då han lärt sig.)

Nu ska jag gå och pusha barnen till något annat de ännu inte är klara för. (Skoja bara!)

Vargen och de sju killingarna

Vår treåring läser helst varje kväll sagan om vargen och de sju killingarna. Jag tycker den är hemsk: de sju killingarna blir ju lurade och uppätna! Jag tror vår treåring ser det mer som en historia om vargen som PLASK! faller i vattnet och flyter bort (och det tycker ju jag är hemskt det också, jag menar, vargen dör ju! men det förstår ju inte hon, tur nog).

Men det är klart vi läser vargen och de sju killingarna! Men hur det är möjligt att Bröderna Grimms sagor är så populära även 2014 har jag svårt att förstå.

Från en monstermamma till en annan

Tove Appelgrens Vesta-Linnea och monstermamman kom hem från biblioteket igen i en bra stund; fyraåringen satt alldeles stilla och så begrundade vi riktigt att mammor kan bli arga, hur Vesta-Linnea kände sig och att man kan älska och ändå vara så arg att man skakar.

Så nu vilar Vesta-Linnea i vår bokhylla ett tag, tills vi känner för att läsa den igen. Hittills har jag själv tyckt mest om Vesta-Linneas mörkaste tanke, och fyraåringen Vesta-Linnea och gosnosen, men monstermamman är nog en god tvåa för oss båda två.

Mannen från Albanien

Jag läste häromsistens Magnus Montelius Mannen från Albanien, en underbart stillsam men intressant roman om en oidentifierad man med albanskt som faller – eller blir knuffad? – och dör, redaktören Meijtens som råkar på platsen och försöker förstå vad som hänt samt en mängd andra personer.

Boken är bra om man – som jag – gillar romaner där inte blodet sprutar och där huvudpersonen är lite udda och vet om det. Jag älskade beskrivningen av den tjeckiskfödda docenten som är svår på jobbet och får allt mindre arbetsutrymmen; Meijtens som inte verkar bry sig om så mycket annat än det som är viktigt för honom – och han vet visst inte riktigt vad som är viktigt för honom, och såklart beskrivningen av Albanien, Europas mest stängda land då i början av 1990-talet, då handlingen utspelar sig. Och vad härligt att ingen har mobiltelefon!

Nu har jag googlat Magnus Montelius som besatt och hoppas han publicerar något snart – och att det kommer till vårt lokala bibliotek snart.

Den underbara historien om det jättestora päronet

Vi har läst Den otroliga historien om det jättestora päronet av Jakob Martin Strid och det var så roligt! Tre kvällar tog det, även om vi hade kunnat läsa ut hela på en gång. En underbar historia med vänner, spänning, roliga bilder – som Richard Scarry eller Mauri Kunnas, men på ett bra sätt – och allt som var så spännande blev så bra till slut.

Nu när jag läser om boken på internet så är den tydligen avsedd för barn i åldern fyra-åtta, och åtminstone vår fyraåring älskade den. Liksom även modern. Tvååringen lyssnade hellre på Dolly Parton på youtube…

Ny fart

Nåja, nu har livet återvänt till Casa Kirkkonummi; jag har lämnat in min avhandling för förhandsgranskning, och nu ”får” jag skriva annat igen. Bah.

Vi har läst om alla våra gamla böcker och några nya. När man är två (och ett halvt; det går för fort det här!) så gillar man tydligen Moa och Samir; det är en söt berättelse om Moa som inte vill klä på sig, pappa som blir arg, och Samir som vill leka med Moa.

En annan gång mer om sådant som fyraåringar tycker om att läsa (förutom då favoriten Castor målar).

Spelreglerna

Ajjo, jag har ju läst noveller! Av Jonas Karlsson! Spelreglerna heter boken. Och Jonas Karlsson, som jag hittills kännt som en skådespelare som verkar förekomma rätt ofta på tv:n (jag vet så inget om honom egentligen) är faktiskt bra på noveller. En del av novellerna måste jag sluta läsa eller blädderläsa snabbt förbi för de var så obehagliga (på ett tankeväckande sätt, liksom, men jätteurobehagliga liksom, kryper i kroppen och vill aldrig aldrig aldrig mer tänka på det där obehagliga liksom), men andra var bara jätteurbra och jag vill läsa om dem. (Men jag ska lämna boken tillbaka till bibban, så det får bli någon gång lite senare.)

Alltså, vill ni läsa något bra, läs Spelreglerna. Ingen Bechdel, förresten, att tala om där, men annors så.

Semesterläsning

I somras, då när jag ännu trodde att jag skulle hinna allt och hade oceaner av tid (alltså i början av semestern), började jag på ett inlägg om böcker jag läst just då och som jag tyckte skulle vara bra att komma ihåg. Så jag fotade böckerna och lade in bilderna här – men skrev sen aldrig något.

Nåja, kanske nu. Jag skulle aldrig ha kommit ihåg de här böckerna annors, så det var ju bra att jag lade in bilderna här, även om jag inte skrev något.

Alexandra Pascalidou berättar om sin uppväxt i sin Bortom mammas gata; den här boken funderar jag på ibland, så den är betydelsefull för mig. Då jag tänker på boken nu tänker jag mest på hur lyckligt lottad jag är, med min familj som är så normal, och mina bekymmer som ändå är rätt små. Ingen har någonsin velat döda mig, till exempel. Och jag har aldrig behövt vara onaturligt stark. Vad jag önskar att ingen annan heller behöver vara onaturligt starka, som Alexandra Pascalidou har behövt vara.

Amin Maalouf har länge varit på min lista; jag ska ännu en dag läsa mer av honom. I somras läste jag dock ut Leo Afrikkalainen, och den var intressant, men om jag ska jämföra till Bortom mammas gata så har jag nog inte tänkt mycket på den här boken. Den handlar om en man i medeltida Spanien/Nordafrika (här och där, jag var ibland rätt borttappad då Afrika tyvärr inte är särskilt bekant) och Rom, och det jag tyckte om var tidsbeskrivningen och det jag verkligen inte tyckte om var kvinnobilderna. De var bl.a. svarta och härliga, men ingen kvinna var egentligen viktig för sin egen skull, utan bara genom Leo. Det är säkert en ackurat beskrivning av kvinnors roll i de samhällen Maalouf beskriver, men ändå.

Yoko Ogawas En gåtfull vänskap skulle jag inte ha kommit ihåg att jag hette så om inte jag tagit en bild på boken; det är en sällsam berättelse om en vänskap mellan tre människor, en stilla beskrivning av livet. Ogawa har jag verkligen tänkt kolla upp, men glömt bort att göra det; nu är en tid lika god som någon annan.

Vi har läst en massa annat också, men nu kommer jag inte ihåg någonting alls. Nåja. Jag får väl fortsätta sen när jag kommer ihåg något.