Ivar och Tova

Nu har vi läst Ivar träffar en tyrannosaurus i två kvällar – alla favoriter blir lästa minst två gånger – och förutom att jag är imponerad av att bibban redan hade den för utlåning (Kyrkslätt kommunbibliotek, det enda folkbibliotek jag regelbundet använder, för jag verkar inte behöva något annat!) är jag också glad, för att den råkade faktiskt passa både vår treåring och vår femåring. Just nu är det få böcker båda orkar lyssna på.

Det bästa enligt femåringen är dinosaurier! Och ett Dinoland ska vi nu bygga. Storslagna planer, faktiskt. Och så var det lite passligt spännande, faktiskt, för tänk om en tyrannosaurus äter barn? Och så ska vi tydligen också börja leka melodifestivalen. Helt enkelt en bra bok.

För treåringen var bilderna det som gjorde att hon orkade; hon kollade tyrannosaurus tänder och Ivars konster. Mycket bra bok.

Och för mig är det bästa språket, orden! Älskar när mina barn får höra riktigt språk, och i Ivars och Tovas bok är det muller och trädkronor och att bli iskall. Superbra! Men samtidigt: käka? Vad är det med svenskar? Käka, på riktigt? Det ordet hade vår femåring snappat upp i förra veckan (antagligen en dvd, för han uttalade det shäka ungefär), men vem i världen säger käka liksom? Nå, nu just lär barnen i casa Kirkkonummi säga käka. Diversitet är bra osv, men sedan när barnen börjar säga tjej och kille om vuxna människor (över 20, för övertydlighetens skull), kommer jag att rätta dem.

Och en sista tanke, lite stillsam så där: bra att tyrannosaurusen är en Tova med inga särskilda feminina drag (ögonfransar eller något annat löjligt). Men nu börjar det vara ett tag sen vi hade en bok här med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som femåringen kunde lite identifiera sig med (och nej, han känner nog inget släktskap med Pippi, hon är för gränslös för honom). För här är han ju nog helt klart Ivar. Till följande måste vi helt klart söka upp en bok om en inte prinsessig flicka i hans ålder … Det måste ju finnas.

Biblioteksmysteriet

Jag är en sådan där överambitiös mor som gör sina barn olyckliga genom att pusha dem för mycket. Men jag har faktiskt jättelänge saknat och längtat efter att få läsa kapitelböcker med de små barna. Så det så. Alltså har jag (jag är inte särskilt strategiskt lagd) gnällt och klagat på 5-åringen att vi bara läser bilderböcker för små barn. Även om han är stor. Fastän han skulle älska kapitelböcker, för stora barn (stora POJKAR brukar funka hos oss). Och att brandmän läser böcker, och ishockeyspelare, och att det dessutom finns en massa bra böcker för stora barn här i världen, så vi behöver verkligen inte läsa bilderböcker mera.

Som väntat har det gått lite så där att introducera kapitelböcker.

Nu har de ju läst kapitelböcker på dagis redan ett tag, och han berättar glatt om Karlsson på taket när han kommer hem, så det är alltså bara med sin mor han inte läst kapitelböcker. Dessutom har han lyssnat på Krokotiili Gena ja hänen ystävänsä hemma, och det går också jättebra (ljudbok, Antti Virmavirta läser, härlig, som Eduard Uspenski ju är, såklart). Vid min själ, det är bara med mig han inte velat läsa kapitelböcker.

Så jag bara började läsa Biblioteksmysteriet en särdeles kaotisk kväll i förra veckan. Han satt som fastklistrad vid mig. Vi läste de två första kapitlen (sedan smygläste jag ännu två kapitel) och så fortsatte vi följande kväll. Och följande. Och igår kom han med den igen, så vi började från början.

LasseMajas detektivbyrå hjälper polismästaren med att fånga boktjuven på stadsbiblioteket. Boken har lite bilder, men inte särskilt många, och är riktigt sympatisk. Perfekt att börja läsa kapitelböcker med. (Och han kan läsa dem själv då han lärt sig.)

Nu ska jag gå och pusha barnen till något annat de ännu inte är klara för. (Skoja bara!)

Vargen och de sju killingarna

Vår treåring läser helst varje kväll sagan om vargen och de sju killingarna. Jag tycker den är hemsk: de sju killingarna blir ju lurade och uppätna! Jag tror vår treåring ser det mer som en historia om vargen som PLASK! faller i vattnet och flyter bort (och det tycker ju jag är hemskt det också, jag menar, vargen dör ju! men det förstår ju inte hon, tur nog).

Men det är klart vi läser vargen och de sju killingarna! Men hur det är möjligt att Bröderna Grimms sagor är så populära även 2014 har jag svårt att förstå.